-

*

jag vet inte, ärligt jag vet fan inte.. jag vet inte varför jag mår som jag mår, jag vet inte varför jag inte fixar det... antagligen för att det inte går... men jag vet inte varför jag har gett upp. jag vet inte varför allt är skit i skolan, jag vet inte varför dom 6 närmaste jag hade har dött ifrån mig. jag vet inte varför jag aldrig är i göteborg längre, jag vet inte varför jag aldrig är i fristad heller... jag vet inte varför jag skiter i skolan, fast jag vet att det är nu hela livet hänger på... jag vet inte varför alla verkar dissa mig, jag vet inte vad det är för fel jag gör..asså, ååh, JAG VET INTE! jag vet fan ingenting!

okey..okey.

jag kanske inte är född till att vara den glada, supertoppiga, hälsosamma, duktiga, den man ska vara stolt över, jag kanske inte är den tjejen. jag kanske är allt det där, på tvärt om språket. men inte annars.

asså, jag vet inte helt ärligt, vad som är värst nu. skolan eller hemma. vännerna eller familjen. mig själv eller allt runt om kring..

skolan är verkligen katastrof nu faktiskt.. jag bryr mig inte ett skit om mina betyg eller nått nästan. jag skiter totalt i det.. typ. sen allt med carro och julia, helt ärligt, jag pallar fan inte.. dom bråkar, jag kommer emellan. även om ni säger att jag inte gör det. elelr att det inte är meningen, så gör jag det. och jag har sånna stora skuldkänslor så det finns inte! hade jag inte bröjat på den fucking skolan hade ni varit vänner, och jag hade inte kommit och förstört. jag hade inte varit den ni sagt allt till. jag hade inte varit den som kommit imellan.. men nu blir det så, och jag förstör för er.. och att byta skola känns som att.. som att ge upp. och det vill jag inte. för jag har lärt mig en sak nu.. att ge upp, är det värsta och sämsta man kan göra! även om jag gjort det massvis med gånger.. men nu orkar jag inte göra det igen... jag pallar inte ta mig ur skiten heller... JAG ORKAR INTE. JAG VET INTE.

vafan, inget är lätt längre, inget är som innan. inget är som jag vill. INGET; INGENTING; ABOSLUT INGET! och jag vet inte huur jag ska göra. för jag kommer inte komma bort från denna skiten. det jag känner, känner jag. that's it. jag förlorar mer och mer personer... undra hur många vänner jag har kvar egentligen? känns inte som om det är så många.. men dom jag har, älskar jag. tack<3. men.. även om jag har er, mår jag inte bra. men fan vad mycket värre allt skulle varit utan er.. =(. men ändå.. jag mår som jag mår, jag hoppas ni accepterar det..

kanske har alla det såhär.. även om jag gått igenom mycket i mitt liv, och ärligt.. det är många som säger och frågar när jag har berättat lite om mig eller så ... som frågar typ..  "hur klarar du äns av att le, efter allt du vart med om?" och jag svarar "helt ärligt, jag vet inte, jag vet ärligt inte själv." eller något i den stilen.. för jag vet inte, inte det heller..

just nu känns det som om det inte finns någon utväg. jag kommer väll så stanna här i denna smärta och bara se tiden gå förbi. någon gång kanske det blir bra.. kanske.